Jag har aldrig lärt mig att säga nej, utan sagt ja till höger och
vänster. Utan att faktiskt ta ansvar över om jag verkligen har tid,
lust, ork eller till och med pengar att göra det aktuella. Rädslan av
att bli ensam och övergiven har gjort att jag kämpat lite till och lite
till och lite till. Givetvis har detta gjort att många av mina löften har
jag inte lyckats hålla, vilket vem som helst med lite distans till det
hela, skulle ha insett på två röda sekunder. Resultatet blev att jag
svikit en eller flera andra, men framför allt svikit mig själv.

Innan den här dagen i Persåsen visste jag inte att det fanns någon
skillnad på självförtroende och självkänsla. Den insikten jag fick där
gjorde att jag förstod att min största och första stora förändring,
var att arbeta upp min självkänsla från sitt totala bottenläge, för
att våga ta tag i de andra förändringarna som fanns på min
mentala to-do lista. Verktygen till detta skulle dagen i Jämtland ge
mig, men föga anade jag hur ett så enkelt verktyg skulle visa sig
vara så oerhört svårt att ta till sig och arbeta med. Föga anade
jag då hur stark vår inre kontramuskel till självkänslan är, jag hade
då ännu inte stiftat bekantskap med ”Lille Rösten”. En bekantskap
som jag idag sedan länge har sagt upp, men som då var den
starkaste relation jag hade. En relation med ett enda syfte, att
knäcka min självkänsla, och ensam få styra och härja i de
negativa tankarnas rike.