– Vet ni, säger Bengt, vem som är vår störste motståndare i livet?
Jo, svarar han själv, det är ett filter som sitter här inne (han pekar
mot tinningen) och jag brukar kalla den för den lille rösten. Den lille
rösten säger hela tiden; det går inte, varför skulle just jag lyckas
och det tror jag inte på i alla fall. Har ni lille rösten, frågar Bengt?

Publiken skrattar och ger signalen tillbaka att de känner igen sig.
– En gång, fortsätter han, träffade jag en man som tittade på mig
och sa med barsk röst ”jag har ingen lille röst”.
Vad tror ni min lille röst sa då, frågar Bengt. Är du dum i huvudet,
alla har en lille röst. Fast, tillägger han, jag tänkte att säger jag det
så blir vi nog ovänner och det är ju onödigt så här första dagen.
Jag skulle arbeta med dem i två dagar så jag sa istället; Är du
säker?

– Jaha, svarade mannen, med stark och myndig stämma.

– Då bestämde jag, sa Bengt, att han fick vara utan lille röst, och
vet ni var. På slutet av dag två insåg jag vilken otrolig tur jag hade.
Han hade nämligen rätt, han hade ingen lille röst – han var lille
rösten. Har ni träffat någon sådan någon gång? Visst är de mysiga
att ha och göra med. När vi ska fika är det fel tid, vid lunch är det
fel mat och när vi skall göra grupparbeten frågar han hela tiden
vad ska vi göra det här för?

Publiken kiknar av skratt för på scenen har Bengt levt ut hela sitt
register och de som sitter där kan verkligen se mannen som var lille
rösten framför sig. Jag själv kan inte, trots att jag hört detta flera
hundra gånger, låta bli att skratta jag heller. Det är något som
trollbinder, något som får mig att leva med i föreläsningen och jag
ser mig omkring och märker att det är många i min närhet som
känner och upplever detsamma.